Uppdrag Granskning (UG) är ett av Sveriges kändaste program för undersökande journalistik. På sin hemsida skriver de att uppdraget går ut på att “blottlägga missförhållanden och maktmissbruk” och att “ge medborgarna verktyg för att kunna ta ställning i olika samhällsfrågor”. [1] Redaktionsmedarbetare förväntas enligt UG vara “noggranna, rättvisa och modiga”. UG skriver också att deras granskningar “leder ofta till stort genomslag i samhällsdebatten”.

UG har under åren gjort många viktiga avslöjanden, bl a TeliaSoneras förehavanden i länder som Uzbekistan och penningtvätt hos Swedbank. Men mitt bland kommungranskningar, våldtäkter hos FN-medarbetare, mutskandaler och klimatproblem återkommer en särskild samhällsgrupp som utsätts för omrapportering, infiltration, bevakning, problematiserande och avslöjanden av UG, och det är muslimer.

Det är varierande ämnen som tas upp i reportagen. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att inte alla program utgör ett problematiserande av muslimer. 2015 gjorde man t ex ett inslag med titeln “Muslimhatet i Sverige” som undersökte islamofobin i Sverige. Vanligare är dock rubriker som “Imamernas råd” (2012), “Jihad i Göteborg” (2015), “Kalifatet kallar” (2016), “Sexköp i Allahs namn” (2022) och “Skilsmässa i Allahs namn” (2022) som är några av alla de avsnitt där muslimer och islam förknippas med problem. Räknar man även in reportage där muslimer och islam är med eller omnämns indirekt, så som “Judehatet i Malmö” (2015), “Riskområde: Tjärna Ängar” (2022) och “Bortförd” (2023) blir antalet program som fokuserar på att förknippa problem med islam och muslimer över 50 program sedan 2010. Rubrikerna vittnar också om den överväldigande andel av sammankopplingen mellan muslimer och problem som dominerar bilden. Räknar man även in kortare inslag och reportage i mindre format så ökar denna siffra än mer.

Det verkar kanske självklart, men blir ändå viktigt att poängtera: Ingen annan minoritetsgrupp har blivit lika omrapporterade, bevakade, infiltrerade och uthängda som muslimer av Uppdrag Granskning. Inte minst från 2010 som är denna artikels startpunkt. Nedan är alla inslag som vi kunnat hitta som behandlar muslimer och islam.

Det går inte att säga att alla program är islamofobiska. Det är snarare två aspekter som är viktiga att ha i åtanke, nämligen den repetetiva aspekten, som handlar om hur många gånger inslag som kan kan kopplas till muslimer och islam sänds, och det narrativ som byggs upp kring muslimer som kantad av problem och porträtteras som samhällsbelastningar. Det är alltså diskursen kring muslimer och islam som skapas av UGs rapporteringsfrekvens och innehåll som är i fokus för denna artikel. Det är också utifrån detta listan nedan ska läsas och förstås.

Ramadan 2024 välkomnas med program om ‘hemska moskéer’

Strax innan ramadan 2024 sände UG ännu ett reportage där muslimer och islam framställdes som problem. Programmet är i tre delar och sänds även under ramadan. Reportaget heter “De tar våra barn” och handlar om den så kallade LVU-kampanjen som fick internationell uppmärksamhet. I programmet sätts ljuset på socialtjänsten, kritiken mot den, LVU-kampanjens aktörer men även moskéer. Som metod gentemot moskéerna väljer UG att ”klä ut sig” till muslimer, skapa ett fiktivt fall och provocera sedan fram beteenden och uttalanden som de hänger ut i programmet.

Reportaget har omgärdats av logistiska problem. De moskéer som hängts ut har försökt att få ut hela samtalet mellan UG och moskéerna men har nekats detta. [3] I ett fall vet vi att en moské fick, efter väldigt mycket svårigheter och motstånd från UGs personal, besöka SVT för att lyssna på den del av samtalet som skulle sändas. De fick inte spela in samtalet och de fick inte lyssna på hela samtalet mellan UG och moskén. De andra moskéerna har till stor del enbart fått transkriberingar av det som sänds i programmet och inte hela samtalet. Moskéerna har efterfrågat inspelningar för bland annat eget utredningsarbete. Ingen vidare anledning till att neka moskéernas förfrågan har givits.

Moskéernas företrädare som vi pratar med vittnar om mycket tunga samtal. Majoriteten av de vi pratat med nämner att infiltratören som utgav sig för att vara en orolig mamma kunde ha en mycket sorgsen röst, gråt i halsen, att hon pressade till sig svar genom att gång på gång hävda att hon var mycket rädd och mycket orolig. Det som sänds är alltså enbart de delar där moskéerna fastnar i fällan och representerar enligt företrädare inte längden på samtalet eller samtalets intensitet. Uppgifterna från moskéerna går dock inte att undersöka eftersom UG vägrar att lämna ut hela materialet.

Dessutom går det att säga en del om innehållet i “De tar våra barn” även om det inte är föremål för denna artikel. Det är i sammanhanget tillräckligt att påpeka att programmet anlitar den kontroversiella debattören Magnus Ranstorp som enligt Bridge Initiative (BI) vid Georgetown University har spridit islamofobisk desinformation. [4] UG nämner inte detta med ett enda ord. Ranstorp hotade dessutom en av BI:s affilierade forskare efter att informationen om honom publicerats hos dem. [5] BI påpekar också att Ranstorp rutinmässigt angriper antirasistiskt arbete och även kommenterar sådant han inte besitter kunskap om. Eftersom Ranstorp är statsvetare och profilerat sig som att ha kunskaper inom terrorforskning så är det anmärkningsvärt att han får så stor plats i reportaget. Forskaren Birgitta Persdotter, som också är med i programmet och vars huvudämne är socialt arbete, får mycket mindre utrymme än Ranstorp trots att ämnet tillhör hennes forskningsområde.

Programmet föranleder en rimlig kartläggning kring varför UG genom åren har haft så många reportage om just muslimer och islam. 2012, efter programmet “Imamernas råd”, fick UG mycket kritik och svarade då att de hört “från muslimer att de inte känner igen sitt islam när de besöker moskéer i Sverige”. [6] Den dåvarande ansvariga utgivaren, Nils Hanson, sa också att programmet borde ses som en tjänst till muslimer: “Om vi avstod från att publicera detta skulle vi svika den stora gruppen av muslimer som står för kvinnans och mannens lika rättigheter.” Detta är islamofobiska uttalanden som grundar sig i en uppdelning bland muslimer utifrån idén om att muslimer kan delas in i två essentiella grupper som “goda” och “onda”: En fiktiv liberal muslimsk massa som hört av sig till Hanson, och en mindre grupp förtryckande och ondsinta muslimer som gömmer sig och som måste avslöjas och dras fram i ljuset. Detta leder till att de som kritiserar t ex UG framställs som de sistnämnda. Denna islamofobiska idé är konstruerad för att underminera muslimsk mobilisering. Denna simplifiering av muslimer är i grunden avhumaniserande eftersom det berövar muslimer den multitud av politiska positioneringar som de faktiskt har.

Har UG ett “muslimproblem”?

I samband med att vi på INSAN blev varse i mitten av januari 2024 om att UG skulle sända “De tar våra barn” provocerande nog i samband med ramadan gick vi ut i sociala medier och efterlyste visselblåsare inifrån SVT. Vi har fått kontakt med två medarbetare varav en jobbar kring UGs redaktion. Vi har lovat personerna full anonymitet och att inte avslöja detaljer om dem som kan kompromettera deras position eller jobb. Vi har valt att kalla dem för Daniel och Sara. Medan Sara fortfarande har kontakt med oss, valde Daniel i rädsla för repressalier från SVT, att inte fortsätta ha kontakt med oss efter ett antal möten. Både Daniel och Sara berättar att de är rädda för konsekvenserna om det kommer ut att de pratat med oss.

Tillsammans med Daniel och Sara formulerade vi ett antal frågor som vi skickade till UG den 3e mars 2024. UG har inte återkommit eller svarat på frågorna men den nuvarande ansvariga utgivaren Axel Björklund valde att svara genom ett inlägg på SVTs hemsida att metoden av att ”klä ut sig” till muslimer är kontroversiell: “Denna integritetskränkande metod, som inte bör användas förhastat, motiveras av dess förmåga att avslöja sådant som annars förblivit dolt.” [7] “Wallraffa”, som den omstridda metoden kallas, används ibland av journalister för att genom att dölja sin riktiga avsikt avslöja bl a oegentligheter och missförhållanden.

Frågorna som vi ställde till UG kretsade kring varför muslimer och islam har varit föremål för reportage så många gånger jämfört med någon annan samhällsgrupp, hur de rationaliserar att de ”klär ut sig” till muslimer och gillrar fällor, hur de ser sin roll i den rörelse som vi tidigare rapporterat om som vill stänga ned, riva och konfiskera moskéer och sedan tre frågor som bygger på information från Daniel och Sara. [8]

Daniel och Sara har hjälpt oss att förstå dessa frågor och sätter UG i en bredare islamofobisk kontext. Det är ingen hemlighet att UG under åren haft problematiska personer i och runtomkring sitt arbete. Bland annat var Magnus Sandelin, som titulerats “muslimjägare” på grund av sina många reportage, böcker och texter om just svenska muslimer, länge anlitad. Men Daniel och Sara berättar också om fler i och kring UG. Bland annat programledaren Ali Fegan, som är en av UGs reporter och tog rollen efter Janne Josefsson. Enligt Daniel och Sara har han flertalet gånger uttryckt mycket problematiska åsikter om muslimer och islam och har också varit drivande i att fler program ska undersöka muslimska organisationer och församlingar.

Ali Fegan var under 2000-talet ute och vevade hårt mot moskéer och muslimer. Daniel skickar oss artiklar som Fegan skrivit. Under 2006 publicerade han ett antal artiklar på Aftonbladet, Expressen och Fokus som handlar om moskéer, imamer och svenska muslimer. I en artikel efterlyser han mer övervakning av imamer och att “svenska medier brister i sin granskning av imamer”. Han skriver under samma artikel med att “Han är född i Sverige med turkisk bakgrund. En gång lagade han fläsklägg med rotmos, bjöd på öl och riktigt stark senap.” I en annan artikel från 2006 anklagar han Stockholms moské för att vara tillhåll för terrorister och extremister. När vi frågar Daniel om att dessa uppgifter trots allt nästan har 20 år på nacken svarar han: “Ja. Och jag håller med att man kanske inte ska hållas till svars för 20 år gamla uppgifter och vad man skrivit för många år sen. Problemet är bara den att Ali fortfarande ger uttryck för samma typ av åsikter”.

Enligt Daniel och Sara är anledningen till det stora överfokuset på islam och muslimer på grund av att ett antal personer med islamofobiska åsikter och tendenser på UGs redaktion har makt över innehållet och vad programmen ska handla om. “Det är enkelt att bevaka och göra program om muslimer och islam. Vem ska protestera? Vem kan säga emot, egentligen?”, påpekar Daniel. Båda påpekar dock att det inte bara är Ali Fegan eller Magnus Sandelin som varit problematiska under åren, utan många andra också och som inte alltid är med som “framsidan av ett reportage”, syftande på andra medarbetare som inte är journalister.

Sara menar på att frågor om rasism och islamofobi inte tas seriöst av varken UGs redaktion eller SVT. Saras uppgifter bekräftas av att det 2021 var ett upprop bland SVT-anställda där man påpekade att det både rådde “kränkande särbehandling” av personer med så kallad “utländsk bakgrund” och ett påtvingat utanförskap bland de anställda. I rapporten “Hur kan det vara så här?” (2021) där man gjort intervjuer med SVT-anställda säger en anställd:

”Om man [som muslim] säger att man tror på Gud drar man ner på stämningen. Jag har en kollega som gör yoga på lunchpausen, men jag skulle aldrig ställt mig och gjort muslimsk bön. Du kan ju tänka dig om det hade gått ut att en medarbetare på redaktionen ber på lunchen!”

Övervakning, förföljelser och faran med UGs narrativ

Att muslimer och islam förknippas med problem så ofta i media har enligt forskningen extremt stora konsekvenser. Forskning visar på att sådan rapportering i sig är opinionsbildande och ökar befolkningens stöd för islamofobisk politik. [9] Ofta tenderar journalister svara att de är ”konsekvensneutrala” och att de “bara” rapporterar om missförhållanden. Eller som en annan person med koppling till UG, Belinda Olsson, skrev på Aftonbladet, att många journalister egentligen tycker att “det är jobbigt med islam. Vi journalister är livrädda att trampa snett, kan ju bli rasister på kuppen.” [10]

Båda dessa svar bär på mycket problematik och försöker att mörklägga den intensiva bevakning och journalistiska förföljelse muslimer får utstå. 2019 gav vi på INSAN ut rapporten “Muslimer och islam i media 2018” där vi kunde visa på att det var runt 65 000 träffar på islam och muslimer i svensk media under 2018 – en siffra som ger i genomsnitt 177 träffar per dag. [11] En snabb slagning i mediedatabasen Retriever för åren 2002-2022 ger över 600 000 träffar för perioden. Idén om att journalister “bara” rapporterar om missförhållanden eller att de är rädda för att rapportera om muslimer och islam stämmer helt enkelt inte.

Just i UGs fall blir sådan argumentation än märkligare när de själva skriver att de vill “ge medborgarna verktyg för att kunna ta ställning i olika samhällsfrågor” och att deras granskningar ofta leder “till stort genomslag i samhällsdebatten”. Söker man på riksdagens hemsida kring inlägg som nämner UG i samband med islam och muslimer, blir också konsekvensen av den extrema bevakning som muslimer lever med än tydligare. I en riksdagsdebatt med rubriken ”Avveckling av moskéer” 8 mars 2024 debatterar flera riksdagsledamöter för att stänga svenska moskéer med hänvisning till bland annat UGs program. [12] Visserligen nämns UG också i andra debatter, men att en minoritet bevakas i det närmaste som om t ex moskéer utgör någon större maktcentrum i Sverige jämförbart med näringslivet, Svenska kyrkan eller institutionell djurhållning är i sig en bristande jämförelse som haltar och som inte baseras på i detta fall moskéernas faktiska inflytande och kapacitet.

Den repetitiva aspekten – att problem förknippas med muslimer gång på gång – skapar också ett politiskt filter som normaliserar idén om att svenska muslimer utgör en belastning för samhället. Detta selektiva utpekande säger inte mycket om samhället i övrigt. På grund av att UG inte hårdbevakar t ex kristna, judar eller andra på samma sätt eller att de infilitrerar kyrkor, synagogor och tempel lika ofta och med samma verktyg vet vi helt enkelt inte om muslimer faktiskt skiljer sig från andra grupper. Några enstaka inslag om kristna sekter är heller inte jämförbart när man i många inslag går brett och kontaktar många olika typer av muslimska organisationer.

I en politisk tid där muslimer politiseras så extremt hårt blir därför UGs program en del i en diskurs om muslimer som i behov av mer övervakning, bevakning, disciplinering och politiska åtgärder.

Det faktum att man “klär ut sig” till muslimer, provocerar fram beteenden som man sedan hänger ut beror på att man innan man formulerar agerandet redan har som hypotes att muslimer kan tycka och bete sig på vissa bestämda sätt. Programmet “De tar våra barn” bygger t ex på den islamofobiska stereotypen om att muslimer använder lögner som vapen och för att dölja sina “sanna intentioner”. Denna idé är central bland annat hos den så kallade “counterjihadrörelsen”. När moskéföreträdare sedan agerar på ett sätt som att ge råd och förslag utifrån en mycket specifik händelse appliceras detta förutbestämda filter för att tolka det som sägs som att bekräfta den islamofobiska hypotesen.

Det är otänkbart att en annan grupp hade undersökts baserat på att tvingas ta ställning till rasistiska stereotyper. Föreställningen att svarta hade undersökts baserats på afrofobiska idéer, att judar hade infilitrerats baserat på antisemitiska stereotyper eller att samer hade provocerats in i anti-samiska fällor är absurd. Har man en idé om att muslimer döljer sina “sanna avsikter” och sedan lyckas få en person i fällan som ljuger, blir det hela en så kallad självuppfyllande profetia. Att människor ljuger är vanligt; att exceptionalisera muslimer som om de är unikt onda och att de har en illvilja gentemot samhället är i grunden rasistiskt.

När vi visar denna text för Sara skriver hon i ett meddelande: “Jag kan tycka att det låter som om Uppdrag Granskning bara blir problematisk i efterhand. Jag håller inte med. En del av personerna kring Uppdrag Granskning är del av en bredare rörelse som utnyttjar journalistiken för att främja islamofobisk politik. De vet mycket väl om kritiken mot deras program, men ändå fortsätter de. Det säger mycket om dem”.

Slutord – UG opinionsbildar mot muslimer

UG är inte bara ett undersökande program. Som både Daniel och Sara visat och utifrån den granskning vi har gjort så är det inte för magstarkt att påstå att UG haft en starkt opinionsbildande roll i den politiska synen på muslimer i Sverige.

Den opinionsbildande delen framkommer ibland mycket avslöjande i programmen. I UGs program “De tar våra barn” så kommer det ett mycket märklig inlägg där reportern Sara Allén ifrågasätter föreningen Arabiska Bokstavscentret på ett sätt som överhuvudtaget inte är relevant för reportaget i övrigt: “Syftet med kurserna är att göra det lättare för deltagarna att komma in i det svenska samhället. Men hur effektivt är det när alla får prata sitt modersmål arabiska?” (Del 3, 24:46 och framåt). Inlägget är en av många som visar hur UG använder sin plattform för att opinionsbilda.

Både UG och SVT känner till problemen. Som två medarbetare säger i rapporten “Hur kan det vara så här” så väljer SVT att ignorera detta:

”Tystnad är en negativ reaktion och jag har mötts av tystnad och ovilja att lyssna. Och det är från chefshåll.”

”Man tycker att mina synpunkter är liksom… De kan inte relatera till dem och som att de är dåliga och därför räknas de inte. Och flera gånger när jag kritiserat innehåll så kände jag mig väldig ensam.”

Daniel och Sara har också flera gånger i våra samtal påpekat att kritiken mot rapporteringen om muslimer och islam finns men att det viftas bort och ignoreras.

Med tanke på det som denna sammanställning och artikel har kunnat påvisa är detta mycket allvarligt: En av Sveriges viktigaste undersökande plattform, Uppdrag Granskning, har ett problem med islamofobi och ger genom sina många inslag stöd till en politisk samtid som allt mer centrerar muslimer som samhällets fiender.

Så här gjordes artikeln

Program, inslag och reportage har samlats in genom att kombinera många olika källor. Det finns ingen lättillgänglig och transparent översyn kring alla program och inslag som sänts av Uppdrag Granskning. Genom en sammanslagning av Svensk Mediedatabas på Kungliga Biblioteket, hemsidan tv.nu samt olika forum har vi kunnat sätta ihop en tidslinje. Det kan dock fortfarande finnas mindre inslag som vi har missat på grund av bristen på en lättillgänglig lista som är komplett och tar med alla former UG arbetat under alla dessa år.

Intervjuer med Daniel och Sara har gjorts på chattprogram och telefon mellan 24 februari och 18 mars 2024.

Referenser

• [1] https://www.svt.se/kontakt/uppdrag-granskning
• [2] https://www.dagensmedia.se/medier/rorligt/svt-tvingas-klippa-om-uppdrag-granskning-om-lars-vilks/
• [3] https://stockholmsmoske.se/uppdrag-granskning-visar-inte-hela-bilden/
• [4] https://bridge.georgetown.edu/research/factsheet-magnus-ranstorp/
• [5] https://www.etc.se/inrikes/terrorforskarens-bisarra-hot-mess-tror-du-att-du-kommer-undan
• [6] https://svt.se/nyheter/granskning/ug/dubbla-budskapen-motiverar-dold-kamera
• [7] https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/darfor-ringde-vi-med-dold-inspelning-till-moskeer
• [8] https://insan.nu/islamofober-forsoker-att-stoppa-riva-och-stanga-ner-moskeer-i-sverige/
• [9] https://www.ispu.org/spreading-islamophobia-consequences-of-negative-media-representations/
• [10] https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/WLkKkk/svenska-journalister-tycker-det-ar-jobbigt-med-islam
• [11] https://insan.nu/publikationer/
• [12] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll-20232482-fredagen-den-8-mars_hb0982/