INTRODUKTION

Internaliserat förtryck kommer i många former. Sociologisk och psykologisk forskning om internaliserade former av förtryck har på senare år fokuserat allt mer på muslimer och hur islamofobi påverkar hur muslimer själva ser på sig själva och islam. I en amerikansk kontext har sådan forskning gjorts både på barn och vuxna, men i en europeisk kontext eller i en svensk dito saknas sådan forskning.

Kortfattat kan internaliserad islamofobi definieras som ett fenomen där muslimer rör sig utifrån, tror på och anpassar sig efter islamofobiska narrativ och praktiker. Internaliserad islamofobi är i grunden när muslimer utgår från islamofobi som en Sanning om muslimer och islam och därför uppvisar olika grader av skam, fördömanden, avståndstagande och självhat. Det kan ta sig i uttryck på olika sätt, såsom att känna ett behov av att ta avstånd och distansera sig från andra muslimer, att ständigt kritisera muslimer utifrån andra gruppers påståenden om islam och muslimer, att ständigt kompromissa med sig själv för att inte riskera att bekräfta stereotyper om muslimer och att framställa sig på ett sådant sätt som är i enlighet med normer och värderingar som majoritetssamhället har och värderar.

Internaliserad islamofobi kan både vara medveten och omedveten. Muslimer lever precis som andra grupper i samhället och insocialiseras därför i samhällets idéer, ideologier och strukturer. Det gör så att muslimer som grupp ständigt konfronteras med sina egna erfarenheter och upplevelser i kontrast hur muslimer och islam beskrivs av andra. När andras idéer om islam och muslimer har stor utbredning, inflytande och upprepas intensivt är det svårt för muslimer att värja sig mot det och inte påverkas av det. Muslimer är alltså inte skyddade mot att själva bli islamofober enbart på grund av att de är muslimer. Detta kan i sin tur leda till vad W.E.B. DuBois kallade för ”dubbelt medvetande”, där man ser på sig själv och anpassar sitt liv utifrån andras ögon. Muslimens värde blir därmed kategoriserad – inte utifrån islam – utan utifrån hur väl den är anpassad och duglig för en vit majoritet. En ”god muslim” är därför inte en som följer islam på ett ”korrekt sätt”, utan en som är lik den vita majoriteten i intressen, begär och problemformuleringar. ”Den goda muslimen” har således ingenting med islam att göra utan allt med samtidens politiska dominans att göra.

Den omedvetna formen brukar ta sig i uttryck i lösningar som handlar om att förklara och rättfärdiga sig själv för omvärlden. Organiserade muslimer kan t ex investera resurser, tid och energi på att försöka övertala omvärlden att de är ”goda” och ”snälla” genom handlingar som att dela ut rosor på stan, bjuda på mat (även om det tar hela natten att förbereda den typen av måltid, för att leva upp till stereotypen av den ”matglada och ombesörjande muslimska kvinnan”) eller att delta i fördömanden av andra muslimer. Generellt är en sådan inställning till omvärlden troligen mer på grund av islamofobi än islam. Muslimen försöker att humanisera sig själv inför en avhumaniserande omvärld och utgår därför från premissen att påståendena om den ”farliga och bakåtsträvande muslimen” är verkliga.  I sin bok Radical Skin, Moderate Masks ställer Yassir Morsi en relevant fråga: ”Vad händer när jag inser att mitt sätt att tala snarare är ett resultat av Kriget mot Terrorismen än av Koranen?” 

Det är en fråga vi som grupp behöver ställa oss.

METOD

Forskningen om internaliserad islamofobi är som påpekat tidigare bristfällig i europeisk kontext. En slagning i svenska databaser genererar enbart sådant som adresserar det slentrianmässigt. Generellt kan sägas att svensk forskning om muslimer handlar ofta om vad de tycker och tänker om olika frågor, hur diskurser och narrativ kring muslimer och islam ser ut eller religionsvetenskaplig forskning som många gånger är fast i orientalistiska och positivistiska föreställningar. Sociologisk forskning som problematiserar många djupt hållna idéer om muslimer i svensk forskning har på senare år ökat men är fortfarande i sin linda.

För att därför skapa incitament för mer forskning om internaliserad islamofobi gjorde vi på INSAN en kort undersökning om internaliserad islamofobi. Genom sex olika frågor undersökte vi under tre tillfällen hur muslimer förhöll sig till olika påståenden som rör internaliserad islamofobi och dubbelt medvetande. 72 personer, med en jämn könsfördelning och mellan 16-35 år, har svarat på frågorna.

Undersökningen är inte vetenskapligt säkerställd och har mycket att önska. Det ska endast ses som en indikation och för att synliggöra behovet av mer forskning.

UNDERSÖKNINGEN

De två första frågorna utgick från bilderna ovan. Från vänster upp var personerna på bilderna namngivna som ”Aisha, Erik, Karin och Ahmed”.

På frågan ”Du har ett möte med dessa fyra personer. Vem tror du anländer sist till mötet?” svarade hela 71 procent att de trodde att Ahmed skulle komma sist.

När frågan omformulerades till ”Vem tror du att andra tror anländer sist till mötet?” minskade andelen till 60 procent för Ahmed, medan Aisha ökade från 9 procent till 20 procent.

När vi sedan i storgrupp diskuterade resultaten var vanliga svar sådant som ”men alla vet” och att det byggde på ”erfarenheter”. När en följdfråga ställdes till den manliga delen av publiken vem de identifierar sig med var svaret enhälligt ”Ahmed”. På frågan om de själva ofta kommer sent till möten svarade de allra flesta negativt. Trots det insisterades det på att ”alla vet” att ”Ahmed” kommer sist.

Vad gällde ökningen till ”Aisha” var några bland svaren att man är medveten om att samhället ser ner på muslimska kvinnor.

Den andra frågan löd ”Det har skett en terrorattack. Vem tror du är den skyldige?”. Här valde jag tre bilder på tre vita män (Peter Mangs, Anton Lundin Pettersson och Philip Manshaus) som de facto utfört olika attacker med islamofobiska motiv och en AI-genererad bild på ett stereotyp muslimsk man med skägg. Intressant i sammanhanget var att en mycket liten del av publiken kände till vilka de vita männen var.

Svaren var varierande. 31 procent svarade att de trodde AI-bilden på den muslimska mannen var den skyldige, 28 procent valde Anton Lundin Pettersson (längst upp till höger), 27 procent valde Peter Mangs (längst upp till vänster) och endast 14 procent valde Philip Manshaus.

När frågan omformulerades till ”Det har skett en terrorattack. Vem tror du att andra tror är den skyldige?” blev skillnaderna och medvetenheten om samhällets blick tydligare. Hela 75 procent valde då AI-bilden på den muslimska mannen. De tre vita männen som är dömda för olika dåd och terrorbrott fick alltså tillsammans 25 procent.

I diskussionerna i storgrupp var det en viss förvåning att muslimer själva valde AI-bilden i så hög grad trots att man varit föremål för högerextrema attacker under lång tid. I ett resonemang var det en kvinna som sa att ”media säger åt oss att vi är terrorister hela tiden, och att vi har problem med extremism. Det är inte konstigt då att vi själva börjar tro på det”.

I den sista frågan ställdes en fråga baserat på fyra namn, två muslimklingande och två svenskklingande: Said Mohammed, Kerstin Lövqvist, Mariam Yusuf och Johan Svensson. Frågan var ”En av dessa är arbetslös. Vem tror du att det är?”. 37 procent valde Said Mohammed och 39 procent valde Mariam Yusuf. Resonemanget i stordiskussionen var att man ser ofta att arbetslösheten är stor bland kvinnor med muslimklingande namn och att det är mer troligt att Said är arbetslös jämfört med Johan.

När frågan omformulerades till ”En av dessa är arbetslös. Vem tror du att andra tror det är?” ökade Said Mohammed till 59 procent medan Mariam Yusuf minskade till 37 procent. I diskussionerna sa några unga personer att de är medvetna om att ”svartskallemän” ses på med stor misstänksamhet.

SLUTORD

Undersökningen är som påtalat inte vetenskapligt säkerställd och kan heller inte användas som bevis för internaliserad islamofobi, utan kan vara en fingervisning på ämnets relevans och att forskning görs om ämnet. Detta till trots, så indikerar undersökningen att svenska muslimer kan ha mycket negativa associationer till sig själva och ständigt lever med en självsyn utifrån rasistiska idéer om muslimer. I undersökningens frågor var det framförallt två islamofobiska troper som undersöktes; Den lata muslimen och Den våldsamma muslimen.

Internaliserad islamofobi kan ha förödande konsekvenser för individen så väl som gruppen. I en artikel om ämnet skriver Omar Suleiman (2017) att särskilt unga är sårbara för att börja tro på och utgå från negativa idéer om islam och muslimer. Risken finns att muslimer själva rationaliserar och accepterar diskriminering och rasism som ett normaltillstånd. Faktum är att vi redan ser tecken på en kollektiv acceptans för islamofobiska praktiker. I Brås rapport Islamofobiska hatbrott (2021) skriver de t ex om att hatbrott normaliseras ibland av muslimer själva. I våra diskussioner i samband med undersökningen var det en del som gav uttryck för att Sverige är ”deras land” och att muslimer behöver ”visa vad islam betyder” – en problemformulering som utgår helt från islamofobiska premisser.

I en annan rapport gjort av organisationen Noor Kids (2016) uppgav barn att de ibland ljuger om att de är muslimer för att de skäms eller för att de rädda för repressalier på grund av sin identitet. I en annan undersökning bland amerikanska muslimer svarade en femtedel av de muslimska respondenterna att muslimer är mindre civiliserade än andra. Denna siffra var högre än alla andra gruppers.

A graph showing that one-fifth of Muslim Americans believe that Muslims are less civilised than other Americans.

Om muslimer själva börjar utgå från islamofobi som en sann berättelse och narrativ om sig själv kan konsekvenserna vara farliga och även dödliga. Det kan leda till att sådant som Kriget mot Terrorismen legitimeras, att ett krympande civilsamhälle alltjämt godtas och att barn växer upp med en inlärd mindervärdeskomplex, för att nämna några av de potentiella riskerna. Från ett islamiskt perspektiv kan det även leda till shirk; en värld där muslimer centrerar andra än Allah som utgångspunkt för sina liv. Det har alltså flera lager av risker och faror.

Men alldeles oavsett förtjänar internaliserad islamofobi mer uppmärksamhet och även att tacklas.


Källor och lästips:

    • Omar Suleiman (2017), Internalized Islamophobia: Exploring the Faith and Identity Crisis of American Muslim youth, https://yaqeeninstitute.org/read/paper/exploring-the-faith-and-identity-crisis-of-american-muslim-youth 
    • Hatem Bazian (2013), The souls of Muslim folk, https://www.aljazeera.com/opinions/2013/10/31/the-souls-of-muslim-folk/
    • Middle East Eye (2022), Islamophobia remains steady in the US, but why do some Muslims share the sentiment?, https://www.middleeasteye.net/news/internalised-islamophobia-rise-us-especially-among-young-muslims-new-polling-finds
    • Yassir Morsi (2017), Radical skin, moderate masks. De-radicalising the Muslim and racism in post-racial societies
    • Noor Kids (2016), From Islamophobia to Identity Crisis: Internalized Oppression Among American Muslim Children
    • Brå (2021), Islamofobiska hatbrott, https://bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2021-03-31-islamofobiska-hatbrott.html